I underjorden intet nytt

Ibland lyckas jag hitta en tunnel genom berggrunden, igenom slingrande rötter och vantasvart mylla.

Grå himmel men luften är frisk och går att inhalera.

För en stund glömmer jag att jag inte längre är min Lykkes busiga pappa, att jag inte duger som make, att jag ligger i en ambulans med en kollapsad lunga eller att jag faller handlöst ur en skenande rullstol och klarar  mig mirakulöst från svåra skador men känner mig  totalt förnedrad inför mina stackars närvarande barn.

Spegelglas har blivit ett gissel trots att  det som reflekteras egentligen är positivt och jag har värre saker att oroa mig för  men fåfängan…..

Jag vågar mig ut bland folk för första gången på länge. Många stirrar på slangar och apparater som
sticker ut från min kropp och jag försöker att  inte möta blickar men på vägen tillbaka orkar jag i alla fall höja huvudet.
Luften blir sedan tyngre, något tjockt rosslar i bröstet, svavelsyra rinner från  ögonen och via ett slukhål är jag tillbaka  långt ned under, kopplad till maskiner  och önskar bara att jag kunde få må bra igen.

Men jag kämpar vidare så länge det finns någon  som skulle sakna mig.

Yours sincerely
Joseph Merrick

Lämna en kommentar

Publicerad

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Gå med i vårt nyhetsbrev