Ibland lyckas jag hitta en tunnel genom berggrunden, igenom slingrande rötter och vantasvart mylla.
Grå himmel men luften är frisk och går att inhalera.
För en stund glömmer jag att jag inte längre är min Lykkes busiga pappa, att jag inte duger som make, att jag ligger i en ambulans med en kollapsad lunga eller att jag faller handlöst ur en skenande rullstol och klarar mig mirakulöst från svåra skador men känner mig totalt förnedrad inför mina stackars närvarande barn.
Spegelglas har blivit ett gissel trots att det som reflekteras egentligen är positivt och jag har värre saker att oroa mig för men fåfängan…..
Jag vågar mig ut bland folk för första gången på länge. Många stirrar på slangar och apparater som
sticker ut från min kropp och jag försöker att inte möta blickar men på vägen tillbaka orkar jag i alla fall höja huvudet.
Luften blir sedan tyngre, något tjockt rosslar i bröstet, svavelsyra rinner från ögonen och via ett slukhål är jag tillbaka långt ned under, kopplad till maskiner och önskar bara att jag kunde få må bra igen.
Men jag kämpar vidare så länge det finns någon som skulle sakna mig.
Yours sincerely
Joseph Merrick
