”Jag kommer inte att ta av armbandet förrän min forskning har gjort livet bättre för minst en ALS-patient”

Hej Robert! Kan du börja med att berätta om din forskning?

Mitt namn är Robert Harris och jag är professor i immunterapi vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Jag leder en forskningsgrupp vars mål är att utveckla effektiva behandlingar för ALS-patienter. Vi tror att beteendet hos en viss celltyp i nervsystemet, som kallas mikroglia, har del i ALS-sjukdomsprocessen, och utvecklar terapier som ändrar de här cellernas beteende. Detta tror vi kommer att bromsa eller stoppa de mekanismer som gör att sjukdomen fortskrider.

Den första metoden involverar så kallade ”nanobärare”, som är små syntetiska strukturer som vi har konstruerat för att endast rikta in sig på mikroglia. Vi kan ladda dessa nanobärare med läkemedel som kommer att levereras till mikroglia, och som kommer att minska deras förmåga att driva sjukdomar.

Den andra metoden är cellterapi, där vi injicerar speciella celler som har förmågan att neutralisera de skadliga effekterna av den dysfunktionella mikroglian. De celler som vi använder är en typ av som utvinns från mänskliga moderkakor efter födseln.

Vi har redan utvecklat de första nanobärarna och lärt oss hur man hanterar fostervattnets stamceller, och behöver nu räkna ut på vilket sätt, när och hur ofta vi behöver ge dessa behandlingar för att de ska ha effekt på utvecklingen av ALS.

Vad motiverade dig till att forska på just ALS?

ALS är i dagsläget en obotlig sjukdom och den går i princip inte att behandla. Det finns därför ett stort behov av att ta fram effektiva behandlingar som bromsar eller stoppar sjukdomsförloppet. Det motiverar mig. Personligen gillar jag också att göra saker som andra säger är ”omöjliga”.

Jag kommer inte att ta av armbandet förrän min forskning har gjort livet bättre för minst en ALS-patient.

Den första ALS-patienten som jag träffade var Pål Eikrem i Norge, som skriftligen berättade om den livsglädje han kände trots att han hade mist talförmågan och var rullstolsbunden. Det gjorde stort intryck på mig. Under flygplansresan hem bestämde jag mig för att mitt forskningsfokus från och med den dagen skulle vara ALS. Jag fick ett armband från den norska ALS-föreningen Alltid Litt Sterkere och har burit det varje dag sedan dess. Jag kommer inte att ta av mig armbandet förrän min forskning har gjort livet bättre för minst en ALS-patient. Det är det första jag ser på morgonen och det sista jag ser på kvällen. Det påminner mig om varför jag forskar på det jag gör.

Hur ser forskningsläget ut nu – gör ni framsteg?

Vår forskning går framåt, och båda immunterapimetoderna som vi utvecklar verkar lovande. Vi har visat att vi kan ladda våra nya nanobärare med läkemedel och att dessa är effektiva för att minska experimentell multipel skleros, och vi testar för närvarande detta i experimentella ALS-modeller.

För vår cellterapiplattform har vi bevis för den immunmodulerande aktiviteten hos våra stamceller, och att även de är effektiva för att minska neuroinflammation. Vi är på väg att testa stamcellerna i experimentella ALS-modeller och diskuterar redan en klinisk prövning på ALS-patienter, eftersom dessa celler redan används kliniskt i andra sjukdomsmiljöer.

Varför behövs det forskning och varför är forskningsfinansiering så viktigt?

Kunskap är grundläggande för att förstå sjukdomsprocesser, och för att kunna utveckla terapeutiska plattformar. Genom forskning får vi inte bara ny kunskap, utan också belägg för att nya behandlingar fungerar och kan testas på människor.

Forskningstekniken blir alltmer sofistikerad vilket innebär att vi kan ställa mer avancerade frågor för att öka vår förståelse. Den moderna tekniken är ofta väldigt dyr, så forskningsfinansieringen behöver växa för att täcka utvecklingen. Forskningsmedlen är bensinen som håller i gång forskningsmotorn och som ger oss forskare möjlighet för att driva projekten framåt.